En bra ledare är den som vågar och kan ge bort sitt ledarskap

Det blir en ganska omvälvande intervju med Andrea Phillips, konstprofessor vid Akademi Valand. Publikutveckling som här översatt till audience engagement, får med hjälp av Andreas tankar och funderingar en kanske ny och mer allomfattande innebörd.

För Andrea Phillips Phillips sker verklig publikutveckling när chefen för konstmuseet eller konstgalleriet låter publiken få makten att bestämma över innehåll och verksamhet.

Hon börjar med att ta oss med på en historisk betraktelse:

– Sedan andra världskriget har ledare på konstnärliga institutioner i väst blivit tränade och formade till chefer som har sin förebild inom näringslivet. Nutida ledarskap vill vara auktoritärt och det bygger på förlegade könsroller. Det är dessutom patriarkalisk, statiskt, stelt och väldigt hierarkiskt. Det saknar ofta nya idéer och uppfinningsrikedom, säger Andrea Phillips.

– En bra ledare 2016 är därför någon som kan ge bort sin makt, inte bara dela den med de andra medarbetarna, utan också ge den till det samhälle som omger institutionen och till slut nå dem som vi normalt kallar publik.

Enligt Andrea Phillips gäller det att reformera ledarrollen från grunden. Detta kan göras i två steg:

– Effektiva ledare som vill föra sina institutioner till mer intressanta platser börjar med att fördela makten bland medarbetarna. I steg två kan man genom kollektivisering och samarbete låta makten sippra ut från organisationen till människorna utanför institutionen.

– Många går tyvärr åt det motsatta hållet idag. Man ser sin publik som människor som ska bli mottagare av en tjänst eller en produkt på samma sätt som en butik eller en marknadsförare ser på sina kunder. Man kan också se att den här modellen är framgångsrik på ett sätt: Den tjänar pengar.

– Men jag tycker den misslyckas i ett annat hänseende. Den brister i kommunikation, i gemensamma strävanden att ge mening, säger Andrea Phillips.

– En teater, ett konserthus eller ett konstmuseum ska gå ihop med sin publik för att arbeta tillsammans mot en bra verksamhet. Det gamla sätter att se kulturinstitutionen som en producent och publiken som en passiv mottagare är nedlåtande. Det är en modell som har sitt ursprung i förlegat europeiskt liberala synsätt. Den bygger på en utvald grupp som ger till en annan mindre vetande, mindre kunnig massa som mottagare.

Under de senaste århundradena har världen utvecklats enormt, men inte inom förhållandet mellan givare och mottagare av kultur menar Andrea Phillips. Jämlikheten har vuxit fram på en rad olika områden, men när det gäller konstarterna har det stått still. På många håll finns fortfarande en elit som tittar ner på publikenmassan.

Men det finns briljanta undantag berättar Andrea Phillips och tar The Showroom i London som ett bra exempel. Det är ett galleri som har ett stort deltagarinflytande. En starkt drivande curator, Louise Shelley, arbetar intimt tillsammans med det omgivande samhället. När en konstnär knyts till galleriet förs han eller hon samman med till exempel företrädare för flyktingorganisationer, en kurdisk kvinnoförening, lokala kaféer och så vidare. Galleriet är inte bara involverat i omgivande samhälle utan lär också från det.

Så i vilken riktning kan audience engagement gå? Hos Andrea Phillips är budskapet glasklart:

– Lär av grannskapet och av de omgivande människorna. Fundera över varför de besöker just oss. En del är säkert turister, någon söker skydd för regnet, en annan vill komma in och värma sig och så vidare. Behandla den tilltänkte besökaren som redan engagerad, jobba ihop med denne och gör museet, konsthallen eller konserthuset till en upplevelse i dialog med besökaren

– Det betyder också att man måste tänka på ytorna i konserthallar och museer. Många människor känner olust inför den ibland pampiga och storvulna inramningen på vissa av våra kulturinstitutioner. Därför finns oftast den form av publikutveckling som jag förordar på mindre kulturställen. Då med en ledare som byter ut sin egen maktposition mot samarbete med människorna som omger institutionen. Det är ledare som inte anser sig för mer än sin publik.

– Vi behöver träna människor att bli bättre på det här. Till exempel träna blivande konstnärer och musiker redan under utbildningen att möta sin publik på ett nytt sätt.

Var är vi då i den här utvecklingen av nedmonteringen av det klassiska ledarskapet till förmån för medverkan och demokrati? Andrea Phillips står på barrikaden i den frågan och hon ser som sitt jobb att föra ut de här idéerna till kultursfären både hemma i Storbritannien och utomlands. Hon menar att finns många goda exempel redan, och att exemplen blir fler och fler.

– Något som driver på den här utvecklingen är också att flera länder idag kräver att publiken ska engageras på något sätt, innan statsbidrag betalas ut till konstaktiviteter. Det kan handla om att staten vill att den som söker pengar garanterar att man jobbar mot olika minoriteter som hbt, åldersrelaterat, och så vidare. Naturligtvis är det tråkigt om den här utvecklingen bara drivs av ekonomiska faktorer. Men det goda med detta är att konstnärliga ledare på de traditionella institutionerna börjar tänka outside the box. 

Andrea Philips