En konsert för alla

Att våga prata om då här frågorna och inte undvika samtalet av rädsla för att stigmatisera ytterligare. Det är de viktigaste byggstenarna för att jobba inkluderande och nå en bredare publik, menar Petra Kloo Vik, ansvarig för barn- och ungdomsverksamhet på Göteborgssymfonikerna.

Efter en konsert med Kungliga filharmonikerna på Göteborgs Konserthus i april 2015 utbröt en het diskussion om vilken publik som egentligen är välkommen på Göteborgs Konserthus och hur man gör konserter för alla. Det hela sattes igång när nittonåriga Ebba, som har Downs Syndrom, besökte Konserthuset tillsammans med sina föräldrar. Ebba levde sig in musiken och var inte lika tyst som de andra besökarna, vilket störde en annan person i publiken, varpå han bad Ebba och hennes familj att lämna konsertlokalen. Sten Cranner, vd och konstnärlig chef för Göteborgs Symfoniker, reagerade starkt på mannens agerande. Efter paus tog Sten Cranner till orda och påpekade att Konserthuset är till för alla och att alla är välkomna. Han möttes av stående ovationer. För att göra Konserthuset mer tillgängligt och inkluderande för alla har man nu infört så kallade Relaxed Perfomeces, förklarar Petra Kloo Vik.

Vad är Relaxed Performances?

– Det är en typ av konsert som är mer avslappnad i sin form. Bland annat har vi en presentatör som introducerar varje stycke genom att berätta lite om vad publiken ska få höra, vem som har komponerat och annat som kan vara bra att veta. Det handlar om att informera, men också om att engagera de som lyssnar. Att hjälpa publiken att hamna i en känsla. Det här är dels för att skapa trygghet och tala om att det inte behöver vara på ett visst sätt, men också för att man ska veta vad som kommer och vad man kan förvänta sig av musiken och kanske hur många satser som orkestern ska spela. Dessutom är det helt okej att applådera mellan satserna, vilket man annars inte gör på den här typen av klassisk konsert.

Varför behövs den här konsertformen?

– Efter det som hände i våras med Ebba och hennes familj infann sig ett momentum - ett engagemang i att börja diskutera både vår fysiska och mentala tillgänglighet. Vi bestämde oss för att utgå ifrån en vanlig kvällskonsert med hela orkestern, skruva något på formen för att försöka nå en bredare målgrupp. Vi nådde inte ut med vårt första försök så på grund av få sålda biljetter blev det till slut en kammarkonsert med mindre ensemble som blev vår första Relaxed performance. Utifrån den erfarenheten har vi nu bokat in två nya Relaxed performances som går av stapeln under nästa säsong. Vi har en kammarserie där våra musiker gör en kammarkonsert på söndagar. Vid två tillfällen under nästa säsong görs konserten som repris på måndagen, som ett så kallat Relaxed Performance. Och frågan som vi har fått jobba med då är vad är det egentligen vi ska göra annorlunda? Vårt uppdrag är ju att framföra konstmusik på en hög nivå, samtidigt som vi naturligtvis redan vänder oss till alla.

Så hur har er verksamhet påverkats av händelsen i våras?

– Ebba initierade en diskussion om vem vi egentligen gör våra konserter för och det visade att vi inte är så tillgängliga som vi vill vara. Vem som helst kan inte komma in och bete sig hur som helst på en konsert med en symfoniorkester. Det finns en tydlig tradition av hur man lyssnar och hur man beter sig på en sådan konsert och det har sett likadant ut i minst hundra år. Den här musiken framförs på ett visst sätt, i en viss längd och man applåderar bara på vissa ställen. Det gör att det finns ett tydligt fokus i konsertlokalen och för alla som befinner sig där. Men det gör också att vissa personer stängs ute och där finns det en väldigt stor utvecklingspotential för oss att jobba med. Och det här finns ju överallt, det är samma sak för andra konstformer som exempelvis teater.

Eller film. Det är lätt att bli irriterad om någon pratar på bio, men för de som gör det är det uppenbarligen okej,

– Ja, det finns vissa koder för hur du ska uppföra dig när du tar del av vissa typer av kultur. I våra institutioner finns det här ryktet om att vi är svårtillgängliga, samtidigt som vår publik faktiskt också måste få ha rätt till sin upplevelse och den erfarenhet som det innebär att ha erövrat den här arenan Det måste också respekteras. Musiken kräver tystnad och en förkunskap, som måste få finnas i vår publik. De utgör kärnan i den här kulturyttringen. Därför blir det en balansgång när vi vill bredda oss.

Hur har ni arbetat med det inkluderande publikarbetet? 

– Direkt efter att händelsen med Ebba hade ägt rum förra våren satte vi samman en samtalsgrupp, som tog avstamp i personer som lever med funktionsvariationer och hur vi bemöter dem. Då tittade vi främst på Storbritannien där man sedan länge har haft så kallade Relaxed Performances. De riktar sig bland annat till personer med funktionsnedsättningar, men också till unga eller personer som inte är så vana att gå på konstmusik. Vår ambition var att satsa på att rikta oss till personer med funktionsvariationer och samtidigt också bredda normen genom att bjuda in fler och vända oss till dem som kanske annars känner ett visst motstånd eller osäkerhet och inte söker sig till konserthuset. Målet är att erbjuda en tillgänglighet som ska avspeglas i hela konstformen och hur vi presenterar den.   

Vilka har varit involverade i det här arbetet?

– I samtalsgruppen har vi varit en rad olika människor. Förutom min producentkollega Mats Kjelbye bjöd vi också in Tommy Westberg, som är Ebbas pappa. Det har även varit personer som på olika sätt har jobbat med kultur och teater på ett inkluderande sätt runt om i Göteborg med omnejd, exempelvis Göran Frödin från organisationen Passalen och en flöjtist i vår orkester som har ett personligt engagemang i de här frågorna.

Har ni tagit hjälp utifrån?

– Vi har haft en hel del kontakt med Göteborgskooperativet för independent living (GIL) som ska få se över vårt material för att undersöka hur tillgängliga i vi är, från det att du köper biljett på nätet till dess att du är på plats i konsertlokalen. Vi har även planer på att kontakta Kultur i Västs tillgänlighetskonsulenter för stöd och hjälp. Det här är ett långsiktigt arbete där det gäller att skapa relationer för att lyckas nå en ny målgrupp. Det tar lång tid och det får man acceptera.

Hur får ni mer er alla medarbetare huset i den här processen?

– Vi har sett ett stort engagemang och alla känner sig stolta över vår VD Sten Cranner som har stått upp för de här frågorna. Det har gjort mycket. Något som är som är roligt är att många av våra musiker har uppskattat den här typen mer avslappnade konsertformen som innebär att även de som musiker kan få känna en annan frihet när de får möjlighet att kliva ur den mer inarbetade strukturen. De är heller inte så lättstörda som man tro, eftersom de är hårt drillade att spela oavsett vad som händer i lokalen. Nu får de dessutom frågor av presentatörerna in emellanåt och möjlighet att prata om sin insats eller sitt instrument.

Vad finns det för fallgropar med att jobba med vidgat deltagande?

– Fallgroparna tror jag är att man inte vågar prata eller sätta ord på problemet i rädsla för att säga eller göra fel. Det är dumt om man rör sig allt för försiktigt för då är risken stor att ingenting blir gjort istället. Det är viktigt att våga ta samtalet om den här typen av frågor. Men det är klart att det även hos oss finns en rädsla för att stigmatisera eller särbehandla ytterligare när vi väljer att göra något helt annat för en viss målgrupp. Men å andra sidan tror vi på att det här är ett bra sätt för att få ovana besökare att ta sig in huset – först då sker ett möte som förhoppningsvis leder vidare.

Vad är ditt råd till andra som vill förbättra sitt inkluderande arbete? 

– Att våga prata om det. Det är det allra viktigaste.

Hanna Jedvik