Högskola vill spegla en komplex värld

Stockholms konstnärliga högskola har precis avslutat en genomlysning av verksamheten för att se hur det ser ut med mångfalden. Nu startar processen med att skapa varaktiga förändringar.

De konstnärliga högskolorna är sämst bland högskolorna på att bredda rekryteringen. På vår högskola hittar vi procentuellt sett fler studenter som har föräldrar med akademisk utbildning än på icke-konstnärliga skolor. Hos har över 50 procent av studenterna föräldrar med en akademisk utbildning, mot drygt 30 procent vid andra universitet och högskolor, säger Magnus Kirchhoff, kvalitetsutvecklingsansvarig på Stockholms konstnärliga högskola.

Högskolorna har politiska krav på sig att bredda sin rekrytering så att alla har likvärdig chans till utbildning. Men kraven finns även internt. För ett år sedan gav styrelsen högskolan i uppdrag att titta på rekryteringen. Man tog hjälp av företaget Diversity Group, som arbetar med hållbarhet och mångfald, för att göra en genomlysning. Granskningen mynnade ut i en rapport som blev klar i februari. Den innehåller ett förslag till handlingsplan med en önskelista, men också en prioritering med 12 olika åtgärder. Under våren har den bearbetats i ledningsgruppen. Men även om det finns krav uppifrån och utifrån, så är det inte enda orsaken till att Stockholms konstnärliga högskola nu står i begrepp att arbeta mer aktivt med att skapa mångfald.

– Att bredda rekryteringen spelar framför allt roll ur ett konstnärligt perspektiv. Vi lever i en svårbegriplig värld där det är svårt att förstå varför det sitter människor utanför mataffären och tigger och varför människor ska behöva drunkna i Medelhavet. Världen är komplex och en av konstens uppgifter är att förklara den omvärlden. Om det bara är ”vita, normativa, normalfunktionella” personer som ska förklara den världen för mig, så har jag mindre chans att förstå vad jag är med om, än om vi får höra flera olika röster och berättelser.

Viktig fråga på skolan

Att frågan om mångfald och breddad rekrytering är viktig på skolan är tydligt. När Magnus Kirchhoff tog upp den förvånades han över det stora intresset.

– Jag började prata med studenter och personal. Jag gladdes över att alla sa att det var det viktigaste att jobba med, som både pedagogisk och konstnärlig utmaning. Jag tog upp frågan i ledningsgruppen. Där svarade tretton personer i en mun att det här är det viktigaste att arbeta med. Man har arbetat i olika projekt tidigare och gjort en del försök, en del har varit bra, andra har inte varit så lyckade.

Bland de projekt som man har arbetat med finns till exempel Normkritiskt seende, som Teaterhögskolan arbetade med och fokuserade på antagningsgruppens arbete vid antagningsproverna. Och mellan 2007 och 2009 arbetade man med projektet ”Att gestalta kön” (http://www.stdh.se/om-stdh/samverkan/att-gestalta-kon). Dans- och cirkushögskolan funderade över varför bara tjejer sökte och kopplade ihop det med vad man dansade. Då breddade man utbildningsutbudet med en kurs i streetdance och fler killar började söka utbildningen.

Ambitionerna har funnits tidigare. Det nya med satsningen nu är att man har gått igenom allt från början. Vad man kan göra för att sätta nya mål.

Vi har ett område som vi har döpt till Aktiv Medveten Inkludering, AMI, som ju också betyder vän på franska. Vi vill poängtera att breddad rekrytering inte handlar om att sätta upp affischer på fler ställen så att fler söker. Det är ett långsiktigt arbete att skapa breddad rekrytering, bland annat kommer vi att se över våra anställningsförfaranden för att långsiktigt förändra representationen i vår personal. Om vi har mångfald i personalen så kommer hela vår verksamhet att genomsyras av dessa perspektiv, som alla bär med sig.  Då kommer vi ha personal här som kommer att tänka på vad som behövs när man skriver sin kursplan. Några studenter gör ingen skillnad. Man måste också känna sig välkomnad och det blir man av dem man möter.

Utöver de här åtgärderna kommer högskolan också att intensifiera utbildandet av antagningsgrupper för att säkra mångfaldsperspektiven och man kommer att gå igenom kommunikationen för att se över tilltalet.

Förändrade ideal – den mest intressanta diskussionen

Magnus Kirchhoff tycker inte att konst- eller kulturbranschen är mer sluten eller normativ än andra miljöer. De flesta har en rätt så klar bild över hur en kirurg ser ut, eller hur en grafisk formgivare ser ut och vilka funktionsvariationer den har.

En skådespelare har ju alltid sin kropp med sig in i gestaltningen av en roll. Den kan man inte göra sig av med. Estetiken i konsten är också vad den är. Alla kan inte göra allt, men alla kan göra något.

  – Om jag jobbar i en trovärdig psykorealistisk spelstil och gör filmen Apollo 13, då blir det inte trovärdigt att ha en rullstolsburen astronaut. I den spelstilen och i den genren så fungerar inte den estetiken, men i en annan estetik skulle det absolut kunna tillföra något.

Magnus berättar att han såg en uppsättning av Hamlet på Stadsteaterns ungdomsscen i Skärholmen för några år sen. Ofelia i föreställningen var döv och gjordes av en döv skådespelare.

– Jag hade aldrig tidigare fått nåt riktigt grepp om Ofelia, aldrig förstått varför hon var så desperat, men i den här uppsättningen blev det uppenbart varför hon var så frustrerad. Jag tror inte det vore möjligt för en hörande skådespelare att göra det trovärdigt på det sättet.

Frågan om vad kvalitet är kommer att bli väldigt viktig internt, tror han.

– Vi måste ta in de som är mest lämpade på till exempel dansutbildningen. OM vi menade att de som går hos oss måste kunna dansa Svansjön och måste se ut som dansare traditionellt har gjort i Svansjön så skulle sökande med en viss kroppsform och funktionalitet vara de mest lämpade. Med andra ideal blir andra de som är mest lämpade att komma in. Så våra konstnärliga ideal blir styrande för vilka vi tar in och det är därför den diskussionen vi ständigt måste ha. Om vi enas om att vi lever i en komplex värld, där många olika röster måste få höras, kan just ”olikheten” bli något som gör någon bäst lämpad. Vi kan förändra vad vi tycker är bäst och mest lämpat.

Treårigt projekt

Hela projektet ska rulla över tre år. Då hoppas man att det påbörjade arbetet har satt sig i organisationen och att man arbetat in de här aspekterna i kvalitetssäkringssystemet. Arbetet med att kartlägga personalstyrkan och se hur mångfalden ser ut i personalgruppen påbörjas i höst.

Magnus Kirchhoff ser flera utmaningar framöver som man behöver ha med sig när man sätter igång arbetet.

– Dels är det processer som måste få ta tid, att ändra synen på till exempel estetiska ideal är inget man gör under en kurs en eftermiddag. Risken är också att man under tiden tappar orken och angelägenheten mitt i allt annat man behöver och vill göra. Alla processer går baklänges ett tag. Man gör nåt genialiskt men så visar det sig att man skrämde bort istället för att locka. Så det är klart det finns en massa hinder att ta sig över.

Den svåraste nöten att knäcka i en sån här process är kanske den att se sin egen roll, tror han.

– När man ser att JAG måste ändra mig också, då måste man gå till sig själv och kanske lämna ifrån sig privilegier och det gör man inte gärna. Det är mänskligt, men man behöver släppa sina privilegier. Och steg ett är att medvetandegöra sig om dem.

Vad tror du att projektet kommer att ha för effekter?

– Jag har ingen hybris och tror inte att vårt projekt kommer att förändra svenskt kulturliv. Vi har femhundra studenter och en personalgrupp som består av tvåhundrafemtio personer. Även om våra femhundra studenter skulle fokusera på enbart dessa frågor, så är det inte nödvändigtvis vi som gör de stora förändringarna i världen. Men vi kan vara en bidragande faktor. Våra studenter blir inte sällan chefer eller får andra maktpositioner och det är klart att det de har med sig härifrån påverkar. Men om jag ser det ur förändra-hela-världen-perspektivet, då borde jag kanske snarare in och jobba på Handelshögskolan. Bodil Jönsson är klok när hon säger Ting tar tid. Jag tror inte att vi har ett helt nytt kulturliv i januari 2018, men det kommer att ha hänt någonting. Kanske en hel del, till och med.

Foto: Daniel Lagerlöf